Blindfolded

Nytt år, nya utmaningar… eller behöver vi alltid nya utmaningar? Är det kanske så att vi en del år ska stanna upp och faktiskt förvalta det vi har kämpat oss till, studerat, upplevt, lärt hittills?

2017 var mitt studieår, det visste jag från början. 2017 var året då jag skulle utveckla mina förmågor, gå djupare in i yogan och studera. Jag gick mängder med kurser och utbildningar och byggde på mina erfarenheter, växte som människa. 2018 har däremot varit som en dimma. Jag har haft väldigt svårt att se vad som ska komma, vad jag ska lägga fokus på. Otroligt irriterande och stressande! Jag har alltid haft mitt schema klart för ett halvår framåt. Jag ska hålla de här kurserna, de här yogapassen, gå de här utbildningarna vid de här datumen.

Jag har fått sätta mig ner och verkligen fundera på det här för att inte stressa upp mig totalt, jag gillar nämligen att ha kontroll. Åtminstone någon sorts plan! Många nattliga drömmar senare slår det mig att jag övar på tillit!. Tillit till processen och tilliten till att universum har färdigt det bästa för mig 2018. Det här är året då jag ska förvalta mina gåvor. Mindre fokus på att prestera mer utan mer förvalta. Lita på att när det är rätt tillfälle kommer alla bitarna falla på plats. Nya människor och konstellationer kommer dyka upp, nya miljöer och nya uppdrag. Jag har ingen aning om hur och när, men jag har fått tillit till processen. Ävn om 2017 var ett helt fantastiskt år med alla nya insikter och kunskaper var det även ett slitigt år, både själsligt och kroppsligt. Många långa arbetsdagar och veckor. Kanske är det så att universum till och med lite gulligt säger till mig att jag inte behöver slita ihjäl mig, det ordnar sig ändå ;-). Det går att göra saker på andra sätt, utan att det kostar för mycket på hälsan och tiden.

Så, jag försöker nu istället njuta och andas. Och vad händer.. jo, det bokar in sig nya kunder och jag får göra exakt det jag tänker. Jag får verkligen använda alla de gåvor jag har till att göra det som är min stora intention med allt. Hjälpa människor till ett bättre, smärtfriare, rörligare, gladare och mer balanserat liv. Tack universum, som vanligt levererar du! <3

Namaste <3

 

 

När snöflingor faller..

Jag älskar att titta upp mot gatljuset utanför fönstret och se när snöflingorna dalar ner. Det är något alldeles speciellt med första snön. Jag tror det har att göra med när jag var höggravid med mitt första barn. Jag skulle bli ensamstående mamma vid 22 års ålder och hösten hade kantats av rättegångar mot barnets far som misshandlat mig grovt. Min mamma lyfte mig bort från stan och hem till småsamhället och tryggheten där jag skulle få börja om.

Den där vintern stod jag i mitt köksfönster och tittade ut när stora vita flingor singlade ner och bäddade in gatan i vit bomull. Det var kväll och allt blev med ens så där mjukt och varmt, vitt och vackert. Omhuldande. Just där och då visste jag att allt skulle ordna sig, en trygghet spred sig i mitt bröst och en visstet att jag inte var ensam. Att universum hade en plan för mig. Jag förstod att tack vare det där vackra livet som snart skulle komma ut hade jag fått chansen att få tillbaka mitt eget liv.

Nu, 23 år senare, väcker samma singlande snö mot gatljusets sken den där varma känslan i bröstet och jag fylls med en sådan enormtacksamhet. Tacksamhet för livet, för min underbara man och mina barn, för mina hundar och mina vänner – livet jag får leva.Änglarna som är med oss och vakar över oss. 

Jag kokar risgrynsgröt och dottern sätter på julmusik, en vecka för tidigt, men vad gör väl det. Vi dansar och skrålar ikapp… lycka när den är som bäst. <3

Nattmys <3

Vi har ju utökat vår familj med två söner, och kanske är det de sönerna vi aldrig fick själva som universum sänt oss. Missförstå mig inte, vi älskar våra döttrar in i oändligheten och de är det bästa vi har. Men nu har alltså familjen välsignats med två söner också. I över ett år har de varit en del av vår familj och i våras flyttade de in och bor nu med oss. De är 18 år och kommer från Bagdad, Irak.

Igår kväll var det ute med kompisar på ett kafé och kom hem lagom till att fredagsfilmen led mot sitt slut. När maken och dottern (den enda som bor kvar hemma <3) gick och lade sig fortsatte jag och sönerna prata. Jag älskar dessa kvälls/nattkonversationer där vi delar upplevelser, kultur, tankar, känslor, framtidsplaner tillsammans.De är så öppna, frågar, berättar, delar med sig. Jag kan lite sakna den kulturen här, där man faktiskt har samtal med varandra – på djupet. Min mellandotter och jag hade underbara konversationer innan hon flyttade om allt från strängteori till hunduppfostran till hur man ska öka kvinnors anseende i Afrika. Vilken tur då att universum gav mig två söner som älskar att diskutera livet! <3<3<3

Ha nu en fantastisk lördag – och sätt dig ner och ha ett riktigt bra samtal idag, om det så bara är med dig själv, och känn hur det berikar just ditt liv! Kanske på ett café, eller vid middagsbordet, eller kanske i soffan.. eller i sängen – vad vet jag. Huvudsaken är att vi stannar upp och faktiskt pratar med varandra, ser varandra.

Kram kram <3

Att få känna sig levande och samtidigt hudlös!

Hej Bloggen!

Igår på yogapasset hade vi temat att känna sig levande. Efter att ha läst om en bekant som nästan blev ihjälslagen av sin pojkvän, om unga tjejer som blir våldtagna när de är berusade, tröstat mina pojkar som väntar på besked från migrationsverket kände jag en längtan efter att få känna livskraft. Det är så himla viktigt att få känna sig levande! När gjorde du det senast? Så där berusande levande, förväntansfull och nyfiken på vad som ska komma härnäst? Vi matas varje dag med alla hemskheter att vi inte kan låta bli att påverkas, speciellt inte när vi har det inpå husknuten. Men ur rädsla och terror föds inget gott. Vi måste hämta tillbaka vår livskraft, vår sårbarhet och vår styrka och sprida livskraften istället. Att ingjuta mod, sprida kärlek och utmana oss själva och livet. Detta skedde på yogamattan igår. Där fanns inget annat att vara rädd för mer än att man kanske måste sätta ner foten ibland när balansen utmanas. Ett perfekt ställe att få känna sig både modig och hudlös på en och samma gång. Att få känna sitt andetag som ger liv till kroppen, att få landa i själen och känna tryggheten och den ovillkorliga kärleken från universum. Vi är inte perfekta, men livet är inte heller perfekt – och det är okej. Vi gör vårt bästa, så ofta vi orkar, och det är gott nog!

Ut från passet gick ett gäng härliga yogisar med förhoppningsvis ett större självförtroende och med livet sprittande i kroppen.

Ibland måste vi våga öppna upp vår själ för att kunna känna livet och det gör oss sårbara. Det är modet att plocka fram den sårbarheten som gör oss starka. <3

/Camilla

I drömmen möter vi oss själva!

Inatt drömde jag om björnar, arga björnar. Jag försökte ta mig igenom ett brunt och brant fält upp till huset på kullen. Jag inser halvvägs att det döljer sig riktiga björnar i allt det mörkbruna och jag blir livrädd, för det är arga björnar som lurar här. Efter att ha lyckats lura en björn eller två så är det kört. De nosar upp mig, jagar mig upp för backen och jag ser att huset har ett högt staket, ett staket av nät runt sig. Såklart tänker jag, de måste ju skydda sig mot björnarna. I panik lyckas jag efter tredje försöket svinga mig över staketet på något snygg parkour-sätt och landa på altantaket så jag kan komma ner och in i huset.

Jag blev så himla konfunderad när jag vaknade till mitt i natten efter drömmen. Min björn brukar ju vara snäll, varm och trygg! Hon har låtit mig vila i sin famn med händerna i hennes mjuka päls! Det slår mig efter ett snabbt slag på internet. Det här är alla de känslor jag gått igenom, hållit tillbaka, varit den som alltid ska vara förstående, förebilden för ett bättre beteende, den som guidar till ett bättre sätt att både vara och tänka det senaste året. Det fungerar alldeles utmärkt med mina kunder, det får mig att gå hem och försöka var en bättre mänskligare människa själv. Det funkar t.o.m med vänner och närmsta familjen…. ett tag… Men sedan måste de kanske ut. För även om jag är fullt medveten varför människor i min närmaste krets säger och gör som de gör så blir jag ju fortfarande sårad, arg, ledsen och besviken när det händer igen och igen. Och det har jag rätt att vara, och det blir jag naturligt vis, för att snabbt gå tillbaka till förebildsjaget. 

Men nu, när läkningen börjar och situationen är på väg in i en bättre fas kommer förstås allt det där jag hållit inom mig så länge. Huset är min borg, mitt hem och min trygghet. Staketet är ett genomskinligt nät. Det är inga oöverstigliga murar, för jag varken kan eller ska stänga in mina känslor för länge – och det är bra. För så länge vi fortfarande ser de arga björnarna där ute kan vi fortfarande se och lösa problemet. Vända tillbaka björnarna och få dem lugna och harmoniska igen. Så nu möter jag mina björnar, tar mig igenom dem och förhoppningsvis får dem med mig istället! Kanske kan jag muta dem med lite blåbär på vägen 😉

Puss å kram <3

 

Ännu en flyttfågel har lämnat boet…

För snart en vecka sedan var det dags för dotter nummer två att lämna boet, 45 långa mil bort. Med äldsta dottern fick vi smekmånad då hon först bodde i samma stad i två år innan hon flyttade uppåt för studier, nu blev det så definitivt direkt.

Som två superkvinnor fixade vi detta själva, dottern och jag. Jag hämtade stora släpet, vi kavlade upp armarna och bar ut grejerna och lastade på. En fibromamma och en finlemmad dotter. Tog en sista koll runt i huset innan det var dags.
Jag kunde se hur jobbigt det var att säga hej då till våra tre pälsklingar, särskilt den lille korven som hon gärna packat med sig om hon fått. Sen bar det av!

Jag måste säga att det gick fantastiskt bra att köra, det var lugnt på vägarna och vi slapp hetsen. Lite mat halvvägs, samtal hela vägen för att liksom suga ut det sista. Ni förstår, min dotter och jag har ett speciellt band. Hon är min motpol och mitt ankare i livet. Med sina 22 år är hon en gammal själ och (oftast) klok som en bok. Vi tänker och känner likadant, där jag saknar svar har hon dem och tvärtom. Jag kommer att sakna våra existentiella samtal på helgmorgnarna när vi hade tid att grotta ner oss i teorier och tankar.

Väl framme i huvudstaden väntade pojkvännen och blivande sambons föräldrar med en fantastisk middag och ett glas rött, jag kan lova att det satt som ett smäck efter 6 timmars bilkörning. Trots att timmen var sen hann vi med en liten kik på nya lägenheten där de nu bygger sitt första bo, fantastiskt öppen och fin!

Lördagsmorgon och frulle sen körde vi igång. Det gick så himla smidigt eftersom deras kompisgäng mötte upp och hjälpte till. Redan kl 11 kunde jag lämna släpet på macken. Jag lovar, det var sååå värt att betala lite extra för att slippa köra det heeeeela vägen tillbaka ;-). Sedan hjälptes vi åt att packa upp i köket, handla lite så de hade frulle till nästa morgon och städa av det värsta. När det närmade sig lunch och ungdomarna skulle hämta pizza kände jag att det var dags. Hon hade alla vännerna runt omkring sig och massa härligt småplock att pyssla med för att forma ett hem. Jag var faktiskt rätt lugn då, vi kramades åter igen läääänge innan jag satte mig för att påbörja den långa bilkörningen hem.

Jag hann faktiskt ända till Norrköping innan verkligheten kom ikapp mig. För när jag tänkte på det tomma rummet jag skulle komma hem till kom tomrummet i hjärtat med full kraft. Jag grät. Jag grät, hulkade och snorade i fyra timmar. Och så fort jag hämtade mig började det om. Och jag tänkte att det måste få vara så, det måste få komma ut, lämna systemet. Så jag grät!!
Det enda kruxet var att jag någonstans däremellan behövde stanna och gå på toaletten… Som tur var lös en härlig vårsol och jag kunde dölja mina svullna ögon bakom stora solbrillor.

Efter att ha passerat Jönköping började jag få ordning på mig själv. Jag tänkte nämligen på våra två killar vi ”adopterat”, våra två ensamkommande ungdomar som vi tagit till oss. Tänk att deras mammor fått skicka dem till ett främmande land, på flykt och utlämnade till andra människors välvilja! Hur orkar de? Så med tanke på att min dotter mår fantastiskt bra, är sambo med sin pojkvän sedan 5 år tillbaka och endast är en tågresa bort, ett telefonsamtal nära, så kändes det plötsligt helt okej. Trycket i hjärtat lättade och när jag äntligen kom hem och kunde krypa upp i min mans famn kändes det helt okej, tomt..men okej. Extra tomt blev det eftersom yngsta dottern var på konfirmationsläger och inte kunde pussas på. <3

Vi börjar vänja oss så smått att vara borta från varandra, men mobilerna går varma ett par gånger om dagen och så hoppas jag det förblir. Jag är så otroligt stolt över att denna lilla känsliga fågel tagit ett så stort steg och utmanat sig själv, att de skapar sina egna liv nu. Men vi kommer alltid att vara nära i tankar och hjärta och det duger fint åt en mamma <3

AFC och lite smått & gott

Nu har det gått två veckor sedan jag kom hem från AFC, Arthur Findlay College, i Stansted. En fantastisk upplevelse med så många underbara människor och ett möte med våren i full blom <3.

Jag gjorde så där som jag har en tendens att göra då och då, jag kastade mig ut ensam på en resa. Lämnade man, barn och hundar för en kursvecka i England och jag ångrar inte en sekund! Jag ska ju erkänna att det var lite svettigt att landa på en stor flygplats och inte veta vad som väntade, men hela resan gick så himla smidigt. Taxin till Stansted Hall tog bara 10 minuter, det var dock 10 ganska långa minuter med tanke på att det är ovant att sitta på fel sida vägen och taxichauffören körde som en galning genom ett flertal rondeller. Min stackars hjärna hann inte ställa om sig till vänstertrafik hahaha =). 

Min Svenskvecka fylldes av så otroligt fina möten, både med andevärlden, kurskamrater, bordsgrannar och lärare. Vi har jobbat med färger, psykometri, mentalt mediumskap, trance, djurkommunikation och en schamankväll. En riktig godispåse med andra ord. Jag fick dessutom sista pushen att ta tag i mitt mentala mediumskap så nu blir det utbildning hos Speak of Spirit med sikte på certifiering. Jag måste skriva det här så att jag inte återigen backar och kryper tillbaka till tryggheten 😉 och små kurser här och där utan mål. Healingen är ju mitt primära verktyg i min verksamhet där jag och mitt team verkligen utvecklats fantastiskt under de senaste två åren, men nu måste jag kliva upp ett steg till. De har ju knackat på ett antal gånger nu, där i andevärlden. De måste tycka att jag är ovanligt trög haha, men var sak har sin tid, eller hur?

Förutom fantastiska klasser fick jag även härliga morgonpromenader i en vacker vårnatur, god mat – men ännu godare desserter ;P , nya vänner, nya insikter o härliga samtal.

Något annat som också tagit fart är yogan. Jag har världens bästa yogisar på mina klasser och jag älskar att få avsluta med en härlig meditation. Jag älskar det ännu mer när jag ser att de verkligen har tagit den till sig och deras blockeringar släpper efter. Om ett par veckor blir det dessutom en ny yogautbildning för mig, ännu en resa jag kastar mig ut på…ensam med min kappsäck. Livet är allt förunderlig och roligt att leva! =)

 

Namaste <3

VALT – Vård Av Liten Prins!

Inatt blev jag väckt av hundarna strax innan kl. 03, det var första gången de ville ut. Motvilligt släppte jag ut dem då de oftast vill ut och jaga ngt då tyckt sig höra i trädgården. Det dröjde inte länge förrän runda två och tre kom. Jag lyckades somna emellan varven, fortfarande trött efter två intensiva veckor. När jag kikade på klockan var den  06.00 och genast infann sig en känsla av att jag INTE skulle gå till jobbet. Jag tänkte att det nog skulle gå över om jag sov 10 min till. Så där höll jag på i över en timme, försökte komma över känslan av att inte vilja gå till jobbet. Resonerade och skällde på mig själv att jag faktiskt inte hade någon riktigt bra anledning mer än en stor olustkänsla och att jag inte skulle vara på jobbet idag. Först trodde jag att det hade ngt med min dröm att göra men så fort jag fick upp arslet ur sängen slog det mig att det hade att göra med min stora fyrbenta prins. 

Jag gick in till soffan där han låg och lade mig på knä hos honom. Mycket riktigt, han var inte piggelin alls den stackarn. Genast förstod jag varför jag inte skulle gå till jobbet. Maken vaknade och undrade vad som var på gång och jag förklarade att Billy var sjuk. Han ville inte jag skulle röra hans mage så vi drog slutsatsen att turerna ut i natt var en kass mage. När vi tände upp huset såg vi att han kräkts ett antal gånger dessutom… och så där fortsatte det ett tag till. En husky är en väldigt tålig hund och de klagar inte i första taget, därför får man vara lite extra uppmärksam.

Nu kokar jag ris och kyckling som ska serveras i små portioner till min sötnos. Självklart har vi pratat med veterinären och följer deras anvisningar. Healing, Pro-Kollin och snäll mat mot magen under uppsikt får det bli. Jag tackar universum och mina hjälpare som förklarade för mig att jag skulle stanna hemma – även om det tog ett tag innan jag fattade varför. Han har iaf slutat kräkas och sover ute i kylan. Ja, han är en husky och trivs bäst ute när han mår småkymigt. Sen tvingar jag in honom ibland för lite uppsikt och healing 😉

Mina två andra fyrbenta pälsklingar är uppenbart nöjda med att ha matte hemma. Inget ont som inte har ngt gott med sig.. eller hur var det nu? <3

En läkande stund på yogamattan <3

För några månader sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi. Det kom ju inte som en chock precis, jag har ju förstått det sedan några år tillbaka. Däremot har värken och skörheten ökat sista året, det har fått mig att fundera. Vad har egentligen hänt sista året då?

Jag har utvecklats oändligt som människa och gjort små förändringar i mitt liv löpande för att nå närmare det liv jag vill leva fullt ut. Jag har även arbetat mycket med mitt äktenskap och vår relation. Vi hade ett rätt tufft år med många omvärderingar som satt sina spår, nu börjar vi hamna på rätt köl och läkeprocessen kan börja. Inte bara för det senaste året utan för måååånga år tillbaka. Jag har utan att gå in i detaljer levt som ung i ett förhållande där jag blev misshandlad. Jag har varit ensamstående mamma med polisövervakade träffar mellan dotter och far. Jag levt i relationer där jag blivit bedragen. Allt det där har jag långsamt nystat upp, bearbetat och synat. Det gör att man får stiga ur sig själv, se på sig själv utifrån och sätta en ny ”prislapp” på sig själv. Även om jag alltid varit en stark själ har jag också varit den som alltid vill försöka vara till lags, medla, vika ner mig själv i ett hörn för att andra vill ta plats… eller ta ifrån mig min egen vilja och värderingar. Långsamt har jag börjat stå upp för mig själv, välja det liv och de värderingar JAG vill ha i mitt liv. Slutat att försöka passa in utan hittat de som passar mig istället. 

Att våra livshändelser sätter sig i våra kroppar är inget konstigt, konsten är istället att läka dem. Genom meditation, healing, resanterapin och säker många andra sätt kan vi kommer i kontakt med vårt sanna jag och vår potential, släppa taget om det som varit. Idag var jag på ett lugnt yogapass på min lunch. Vi gjorde en jätteskön andningsmeditation och någonstans där ekade det i mitt inre att det var dags att släppa smärta. Energierna omslöt mig med varje andetag och jag bad mina guider, änglar och hjälpare att hjälpa mig släppa taget. Att låta det förflutna gå. Allt samlades i bröstet som ett massivt tryck och jag fick anstränga mig, av hänsyn till de andra som låg i djup meditation, att inte hosta. Så jag bad igen att få hjälp att låta det lämna kroppen ändå. Det lugn som jag kände efteråt vaggar fortfarande stilla mitt inre barn. Håller om mig som en kärleksfull mor.

Jag accepterar att min diagnos är Fibromyalgi – just nu, men det är INTE här för att stanna! I vår när jag fortbildar mig inom yoga vet jag att jag kommer möta fler delar av mig själv där jag kan städa ut – och jag längtar!

Namaste <3

Ibland måste man stå still för att gå framåt!

Hej bloggen!

Det var ett tag sedan sist. Jag har inte glömt dig, ibland har jag längtat lusen av mig. Men allt har sin tid, och min tid har varit att ligga lite i träda.

Ibland måste man stå still för att gå framåt, och det är precis vad jag har gjort. Jag behövde få stanna upp ett tag och vänta in allt det där jag känt var på gång. Om vi aldrig stannar upp och reflekterar över budskapen vi får, om vi alltid söker nya svar och aldrig landar i det vi fått till oss sänder vi också ut en signal om att det inte var tillräckligt bra. Att vi inte hinner ta emot det där fina som var på väg. Jag har sänt ut ett par önskningar till universum och nu börjar de trilla in. Jag kände att det var dags att stanna upp och verkligen landa i känslan och förvissningen om att jag var på rätt väg. Det har bl. a. resulterat i att:

1. Jag ska åka till AFC  (Arthur Findlay College) en vecka i mars 

2. Min meditations- & personlig utvecklingscirkel mer än dubblat sitt antal deltagare inför terminsstart i februari

3. Fler och fler finner läkningen i healingen och jag får jobba med mitt favoritverktyg

4. Jag har äntligen hittat en yogautbildning jag känner passar mig – och kommit in på den – och löst finansieringen.

5. Jag ska få hålla en utbildningsdag/helg på vackra Huseby i sommar i yoga och mindfulness

mm.mm.

Ta gärna ett dagens kort, men fundera först på om du verkligen behöver det. Låt inte heller det ena förta det andra. Våga lyssna inåt också och landa i budskapet, ta det till dig. Smaka på det, dröm dig bort lite. Man kan bli ”tarotoholic”. När man inte kan fatta minsta beslut själv utan att fråga korten, eller när vi som jag skrev innan inte vågar ta till oss ett budskap och följa det utan söker ett nytt dagen efter. Titta gärna in på något varje dag, men känn också in om det verkligen var till dig denna gången. Lär dig att lyssna på din magkänsla, att vara i fast förvissning om att änglarna hör bön och finns där för att hjälpa dig, även om det inte sker imorgon eller nästa tisdag. Låt saker och ting ta sin tid ibland. Meditera och landa i lugn förvissning om att just du är älskad, sedd, omhuldad och din bön är hörd. <3

Att be är att prata – att meditera är att lyssna… Vi behöver båda 🙂

Namasté

Camilla