Fullmånerensning och änglabesök

Oboy vilken stark fullmåne det varit! Här har varit utrensning deluxe och alla i familjen har drömt. Vi har alla gjort upp med delar av vårt förflutna, mött rädslor och släppt taget i våra drömmar.  Tack för det månen, vi behöver det så väl för att bli lite friare, växa och komma vidare. 

Eftersom vi alla varit så påverkade föreslog jag för familjen att vi skulle meditera tillsammans. Jag har planterat tanken innan men det var först igår som alla faktiskt hängde på. Vi satte oss på kvällen, jag och maken, dottern och våra två pojkar. Jag guidade sedan dem in i meditation och de fick komma till en kraftplats. Så härligt när man känner exakt när energin skiftar i rummet och alla landar inne i meditationen. Efteråt hade alla en upplevelse att dela med sig av. Det härligaste är att våra pojkar som är från Irak har aldrig mediterat innan men är så himla öppna för det mediala och andliga. Universum visste verkligen vad de gjorde när de skickade dessa två underbara grabbar till familjen.

Mycket släppte och även dottern som varit lite rädd för vad som skulle hända kunde riktigt känna lättnaden efter att den där klumpen i bröstet gav efter. Dessutom fick hon besök av en liten räv.
Det här ska definitivt införas som vår söndagsaktivitet! Så härligt när man får göra det tillsammans med La Famiglia – kärlek och trygghet!

Själv fick jag besök av ängeln Zadkiel, stort och härligt. Han var dock inte så talför men lämnade en gåva, jag har inte klurat ut exakt vad det är än men som vanligt uppenbarar det sig förmodligen när det är dags. Han kom faktiskt över vattnet, precis som på bilden i sitt stora lila ljus. 
Efter möte med både min gudinna/guide och Zadkiel denna helgen känner jag mig stärkt och på gång, uppgraderad, healad och utrensad. Så vecka 10, bring it on 😀

Namaste <3

Fotomodell för en dag

Igår fick jag utlopp för både fotomodellande och prinsesskläder. Inte för att jag har några särskilda fotomodellsdrömmar eller prinsessdrömmar för den delen heller – men det var faktiskt riktigt roligt :).

Min fantastiska frisör är så otroligt kreativ och vi pratade under en meditationscirkel att hon skulle nära sin kreativitet lite mer. Detta resulterade i att jag igår fick agera modell a´la vinterdrottning med mina vargar, aka mina Siberian huskies Billy och Light. Det ska bli otroligt kul att få se bilderna, speciellt med mina vackra hundar! För att vara någon som ägnar 10 minuter på sin morgontoalett (fördelen med långt hår och fransförlängning) så kändes det otroligt lyxigt att bli stylad, dressad och fotad. Jag hann tillbaka till min Bodybalanceklass i tid, med det mesta av make up-en kvar. Det kändes lite weird haha men många glada tillrop och leenden.

När jag låg i soffan senare på kvällen, i mitt vanliga jag, tänkte jag på hur härligt det är att ibland få gå utanför ramarna, bryta vardagen, och att jag egentligen gör det allt för sällan. Kanske beror det på att jag har en vardag i mitt jobb där ingen behandling, session eller yogaklass är den andra lik? Men tiderna jag gör det på är ju ungefär desamma och det lämnar inte så mycket utrymme för spontanitet som jag hade önskat. Men, livet blir ju som vi gör det till och därför sätter jag min energifrekvens på nya upplevelser den här veckan och att bryta vardagen =). Resten av familjen är sportlovslediga och det kan ju leda till en och annan spontan aktivitet!

Ha en fin vecka och gör något spontant vettja!

Hur skapar vi en spänningsfri kropp?

I onsdags hade jag en föreläsning på en gymnasieskola om spänningsreglering, mentalt fokus och yoga. Målgruppen var ett gäng grabbar i 16-års åldern vars största intresse ligger i att designa dataspel. Man kan säga att rörelse och träning inte är deras största prioritet – och det är fine. MEN, man ser även vad det gör med kroppsmedvetenheten. 

Idag kommer det flertalet ungdomar till mig som fortfarande studerar på gymnasium och universitet och som redan varit sjukskrivna för utmattningssyndrom. De har helt enkelt träffat den berömda väggen. Största orsaken är prestationsångest som orsakar stress. Vi lever i ett högpresterande samhälle där du ska leverera var du än är; skola, jobb, träning, sociala medier, umgänge… du ska vara sexig, smart, vältränad, aktiv, framgångsrik, ha god ekonomi, vara jobbnarkoman samtidigt som du ska praktisera mindfulness… för att det är en trend. Det funkar så klart inte i längden. Vi är inte snälla mot oss själva längre. Mycket kan idag tillskrivas sociala medier där bilder levereras på perfekta liv… åtminstone framstår det så när kortet knäpps i det perfekta ögonblicket… eller kanske lite uppgjort…Finns man inte på sociala medier så finns man helt enkelt inte, Vi är så rädda att missa något.  Vi glömmer helt enkelt bort att det framgångsrika startar inom oss, där den sanna skönheten bor. När vi ger oss själva tid och andrum, tid för reflektion, tid att vara kartläsare i våra egna liv, att både vara aktiv och vila, vara gladtokig och mindful, att få utforska alla sidor av oss själva, att vara med de människor som faktiskt ger oss näring – det är då vi börjar hitta balansen. I den avskalade ärligheten. 

Naturen är en fantastisk healer. Inte bara får vi ta del av dess läkande energi – vi får även ett naturligt rörelsemönster i kroppen. Fotleder får röra sig över småsten och grenar, ibland får vi kanske ta ett skutt, lyfta benen och kliva över stock och sten. Vår andning fördjupas och lugnas. Vi får nytt friskt syre, blir klarare i knoppen och sänker stressnivåerna.
Idag går de flesta på gym, redan stressade som de är börjar de träna i maskiner och går/springer på platta löpband., sliter i vikter. Jag förkastar inte på något sätt att träna på gym (jag är själv instruktör), men vi låser ofta kroppen i förutbestämda rörelsemönster och våra kroppar är byggda för mer än så. Kroppen är ju en fantastisk rörelseapparat =). Själv älskar jag de gånger jag kan komma ut på vår/sommar/höst på en långrunda där jag stannar för att köra lite armhävningar mot en stock, göra några squats i en glänta, eller sätta mig på en sten någonstans och bara njuta av ögonblicket.

Det börjar med ett andetag
Vet ni att många faktiskt har svårt att landa ända ner i naveln med sitt andetag? Det naturliga andetaget vi föddes med. Andetaget som skapar rörelse i bröstkorgen och plats för lungorna att expandera, plats och rörelse i tarmar och organ. Endast genom medveten andning kan vi börja läka sönderstressade celler, sänka stressnivå och blodtryck, få mer fokus och öka vår inlärningskapacitet. Fantastiskt – eller hur!!

Yogan är som en stor godispåse där vi kan få alla dessa delar. Rörelse, medvetenhet, andning och meditation. Det finns så många olika yogaformer idag att man kan hitta något som passar så gott som alla.

Jag avslutade föreläsningen med mjuka yogarörelser och savasana, avslappning och meditation. Det är sååå fantastiskt att se hur kropparna ger efter, lägger sig till ro och man kan riktigt se hur tankarna börjar stillna. Den lugna mjuka energin som stiger in, brer ut som en varm efterlängtad vårsol. Då älskar jag mitt jobb extra extra mycket! Speciellt när det är ett gäng grabbar som lever långt ifrån min yogavärld och ändå kan ta till sig och landa för sig själva en stund.

Namaste <3

Det där med att undgå media…

Jag har inte aktivt tittat på nyheterna eller läst tidningen de senaste 15 åren. Jag orkar helt enkelt inte med alla hemska intryck från alla dåliga nyheter. Det är ju inte så att jag undgår att få veta om krigshändelser, mord, våldtäkter, inkompetenta politiker o.s.v., jag väljer bara att inte titta på bilderna och matas genom massmedia. Tro mig, jag lider tillräckligt av att vara HSP ändå.

Däremot är det svårt när det poppar upp på Facebook i mitt flöde, eller när folk sticker upp mobilen i ansiktet på mig och visar. Svårt det där, hur gör man liksom ”/.? Hur som helst, igår var det min dotter som visade bilden av en ung tjej som varit på disco med sina vänner och syrra i Malmö. En kille rycker i henne och hon vänder sig bort. Han passar då på att stoppa upp handen mellan benen på henne och tafsa. När hon puttar undan honom slår han henne med knytnäven i ansiktet. Man skulle ju kunna tro att den sorgliga historien slutar där, men tydligen var det inte nog för killen. Han tar dessutom en glasflaska och krossar den mot hennes ansikte. Jo, det fanns bilder och de var inte vackra. Eller.. kvinnan är ju vacker, men historien är ful som stryk. Ful, och väldigt gammal. Som något vi sett och hört alldeles för många gånger. #metoo om ni förstår vad jag menar. 

Jag orkar liksom inte. Jag blir ju så ARG varje gång, jag går sönder inombords av alla dumma j-lar som inte kan hålla händerna i styr. Som tror att de äger rätten till någon annan människa, till en annan människas kropp! Som tror att de är den stora människan och alla andra så små. Som använder sin styrka och storlek som makt, eller behöver ta till en flaska för att hävda sin ”manlighet” lite till. Och givetvis är det inte manlighet, det är nån jäkla narcisism, ett alldeles för stort ego, galenskap, född på grottåldern.

Och om du har mig på FB och skulle lägga upp en bild på ett stackars misshandlat djur, eller t.o.m. någon liten film in action så går du fetbort. Man delar helt enkelt inte sådana saker och göder alla djurhatare som njuter av att det sprids på nätet! Så tar det mig en stund att lugna ner mig, inse att jag kan bara försöka göra världen till en lite bättre plats för människorna jag har runt mig, min familj, vänner, kunder osv. Och så börjar vi om igen.

I övrigt älskar jag livet…. jo, väldigt mycket faktiskt. Men jag väljer att leva med ljuset istället! Ibland trillar man dit, men hey, vi är ju bara människor.
Kram på er <3

 

Ibland så vacklar man – hur hittar man då tillbaka?

Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag varit lite ”blindfolded” hittills i år. Jag har dessutom de senaste veckorna känt mig sårbar, tvivlat på mig själv och jämfört mig med andra. Slagit ner på mig själv och känt mig otillräcklig. Har det gjort mig gott? Njae, inte särdeles mycket,,, eller kanske det har varit lite nyttigt? Det har fått mig att sätta mig ner och fundera på vad jag verkligen vill med mitt jobb och vem jag vill vara.

Jag ser hur andra som utbildat sig till yogalärare samtidigt som jag går fler timmar, fler utbildningar. Skriver vackra poetiska texter om sina pass, visar upp bilder på sina handstands osv. Jag blev först lite ledsen, ledsen över att jag inte själv är där. Att jag inte har ”alla” dessa kurser i ryggsäcken själv. Efter en veckas intensiva drömmar och en hel dag hemma med bara mig själv som sällskap har jag funderat. Vem vill jag egentligen vara? Vad vill jag förmedla på mina klasser, på mina cirklar och mina behandlingar. Jag är 45 år, har en kropp som inte klarar av att böjas åt alla vinklar och håll och vaknar med värk de flesta dagar. Ibland mer och ibland mindre. Egentligen har jag kanske kommit längre än jag trott var möjligt! Dessutom har jag arbetat med min egen personliga utveckling och meditation de senaste 10 åren. Det kanske inte är kattlort det heller. Det börjar så smått växa en trend inom yogan, embodied yoga, där man kan använda sig av ett annat tankemönster runt hur vi rör vår kropp, det är även okej att plocka in det ”flummiga” såsom healing. Då tänker jag för mig själv att det där har jag ju haft med mig hela tiden, som OrtoBioNomi-terapeut och healer. Med andra ord är jag kanske rätt vis ändå… Min egen inre kunskap.

Jag vill helt enkelt vara autentisk, jag vill vara jag. Inte en ”skärmbild” av någon annan. Jag vill att det jag förmedlar på mattan kommer från hjärtat och själen. Jag vill att de som lämnar min behandlingsbänk eller yogapass känner att de fått med sig något hem. Det regnar inte klokord från böcker och citat, men det som kommer är från mig. Camilla.

Blindfolded

Nytt år, nya utmaningar… eller behöver vi alltid nya utmaningar? Är det kanske så att vi en del år ska stanna upp och faktiskt förvalta det vi har kämpat oss till, studerat, upplevt, lärt hittills?

2017 var mitt studieår, det visste jag från början. 2017 var året då jag skulle utveckla mina förmågor, gå djupare in i yogan och studera. Jag gick mängder med kurser och utbildningar och byggde på mina erfarenheter, växte som människa. 2018 har däremot varit som en dimma. Jag har haft väldigt svårt att se vad som ska komma, vad jag ska lägga fokus på. Otroligt irriterande och stressande! Jag har alltid haft mitt schema klart för ett halvår framåt. Jag ska hålla de här kurserna, de här yogapassen, gå de här utbildningarna vid de här datumen.

Jag har fått sätta mig ner och verkligen fundera på det här för att inte stressa upp mig totalt, jag gillar nämligen att ha kontroll. Åtminstone någon sorts plan! Många nattliga drömmar senare slår det mig att jag övar på tillit!. Tillit till processen och tilliten till att universum har färdigt det bästa för mig 2018. Det här är året då jag ska förvalta mina gåvor. Mindre fokus på att prestera mer utan mer förvalta. Lita på att när det är rätt tillfälle kommer alla bitarna falla på plats. Nya människor och konstellationer kommer dyka upp, nya miljöer och nya uppdrag. Jag har ingen aning om hur och när, men jag har fått tillit till processen. Ävn om 2017 var ett helt fantastiskt år med alla nya insikter och kunskaper var det även ett slitigt år, både själsligt och kroppsligt. Många långa arbetsdagar och veckor. Kanske är det så att universum till och med lite gulligt säger till mig att jag inte behöver slita ihjäl mig, det ordnar sig ändå ;-). Det går att göra saker på andra sätt, utan att det kostar för mycket på hälsan och tiden.

Så, jag försöker nu istället njuta och andas. Och vad händer.. jo, det bokar in sig nya kunder och jag får göra exakt det jag tänker. Jag får verkligen använda alla de gåvor jag har till att göra det som är min stora intention med allt. Hjälpa människor till ett bättre, smärtfriare, rörligare, gladare och mer balanserat liv. Tack universum, som vanligt levererar du! <3

Namaste <3

 

 

När snöflingor faller..

Jag älskar att titta upp mot gatljuset utanför fönstret och se när snöflingorna dalar ner. Det är något alldeles speciellt med första snön. Jag tror det har att göra med när jag var höggravid med mitt första barn. Jag skulle bli ensamstående mamma vid 22 års ålder och hösten hade kantats av rättegångar mot barnets far som misshandlat mig grovt. Min mamma lyfte mig bort från stan och hem till småsamhället och tryggheten där jag skulle få börja om.

Den där vintern stod jag i mitt köksfönster och tittade ut när stora vita flingor singlade ner och bäddade in gatan i vit bomull. Det var kväll och allt blev med ens så där mjukt och varmt, vitt och vackert. Omhuldande. Just där och då visste jag att allt skulle ordna sig, en trygghet spred sig i mitt bröst och en visstet att jag inte var ensam. Att universum hade en plan för mig. Jag förstod att tack vare det där vackra livet som snart skulle komma ut hade jag fått chansen att få tillbaka mitt eget liv.

Nu, 23 år senare, väcker samma singlande snö mot gatljusets sken den där varma känslan i bröstet och jag fylls med en sådan enormtacksamhet. Tacksamhet för livet, för min underbara man och mina barn, för mina hundar och mina vänner – livet jag får leva.Änglarna som är med oss och vakar över oss. 

Jag kokar risgrynsgröt och dottern sätter på julmusik, en vecka för tidigt, men vad gör väl det. Vi dansar och skrålar ikapp… lycka när den är som bäst. <3

Nattmys <3

Vi har ju utökat vår familj med två söner, och kanske är det de sönerna vi aldrig fick själva som universum sänt oss. Missförstå mig inte, vi älskar våra döttrar in i oändligheten och de är det bästa vi har. Men nu har alltså familjen välsignats med två söner också. I över ett år har de varit en del av vår familj och i våras flyttade de in och bor nu med oss. De är 18 år och kommer från Bagdad, Irak.

Igår kväll var det ute med kompisar på ett kafé och kom hem lagom till att fredagsfilmen led mot sitt slut. När maken och dottern (den enda som bor kvar hemma <3) gick och lade sig fortsatte jag och sönerna prata. Jag älskar dessa kvälls/nattkonversationer där vi delar upplevelser, kultur, tankar, känslor, framtidsplaner tillsammans.De är så öppna, frågar, berättar, delar med sig. Jag kan lite sakna den kulturen här, där man faktiskt har samtal med varandra – på djupet. Min mellandotter och jag hade underbara konversationer innan hon flyttade om allt från strängteori till hunduppfostran till hur man ska öka kvinnors anseende i Afrika. Vilken tur då att universum gav mig två söner som älskar att diskutera livet! <3<3<3

Ha nu en fantastisk lördag – och sätt dig ner och ha ett riktigt bra samtal idag, om det så bara är med dig själv, och känn hur det berikar just ditt liv! Kanske på ett café, eller vid middagsbordet, eller kanske i soffan.. eller i sängen – vad vet jag. Huvudsaken är att vi stannar upp och faktiskt pratar med varandra, ser varandra.

Kram kram <3

Att få känna sig levande och samtidigt hudlös!

Hej Bloggen!

Igår på yogapasset hade vi temat att känna sig levande. Efter att ha läst om en bekant som nästan blev ihjälslagen av sin pojkvän, om unga tjejer som blir våldtagna när de är berusade, tröstat mina pojkar som väntar på besked från migrationsverket kände jag en längtan efter att få känna livskraft. Det är så himla viktigt att få känna sig levande! När gjorde du det senast? Så där berusande levande, förväntansfull och nyfiken på vad som ska komma härnäst? Vi matas varje dag med alla hemskheter att vi inte kan låta bli att påverkas, speciellt inte när vi har det inpå husknuten. Men ur rädsla och terror föds inget gott. Vi måste hämta tillbaka vår livskraft, vår sårbarhet och vår styrka och sprida livskraften istället. Att ingjuta mod, sprida kärlek och utmana oss själva och livet. Detta skedde på yogamattan igår. Där fanns inget annat att vara rädd för mer än att man kanske måste sätta ner foten ibland när balansen utmanas. Ett perfekt ställe att få känna sig både modig och hudlös på en och samma gång. Att få känna sitt andetag som ger liv till kroppen, att få landa i själen och känna tryggheten och den ovillkorliga kärleken från universum. Vi är inte perfekta, men livet är inte heller perfekt – och det är okej. Vi gör vårt bästa, så ofta vi orkar, och det är gott nog!

Ut från passet gick ett gäng härliga yogisar med förhoppningsvis ett större självförtroende och med livet sprittande i kroppen.

Ibland måste vi våga öppna upp vår själ för att kunna känna livet och det gör oss sårbara. Det är modet att plocka fram den sårbarheten som gör oss starka. <3

/Camilla

I drömmen möter vi oss själva!

Inatt drömde jag om björnar, arga björnar. Jag försökte ta mig igenom ett brunt och brant fält upp till huset på kullen. Jag inser halvvägs att det döljer sig riktiga björnar i allt det mörkbruna och jag blir livrädd, för det är arga björnar som lurar här. Efter att ha lyckats lura en björn eller två så är det kört. De nosar upp mig, jagar mig upp för backen och jag ser att huset har ett högt staket, ett staket av nät runt sig. Såklart tänker jag, de måste ju skydda sig mot björnarna. I panik lyckas jag efter tredje försöket svinga mig över staketet på något snygg parkour-sätt och landa på altantaket så jag kan komma ner och in i huset.

Jag blev så himla konfunderad när jag vaknade till mitt i natten efter drömmen. Min björn brukar ju vara snäll, varm och trygg! Hon har låtit mig vila i sin famn med händerna i hennes mjuka päls! Det slår mig efter ett snabbt slag på internet. Det här är alla de känslor jag gått igenom, hållit tillbaka, varit den som alltid ska vara förstående, förebilden för ett bättre beteende, den som guidar till ett bättre sätt att både vara och tänka det senaste året. Det fungerar alldeles utmärkt med mina kunder, det får mig att gå hem och försöka var en bättre mänskligare människa själv. Det funkar t.o.m med vänner och närmsta familjen…. ett tag… Men sedan måste de kanske ut. För även om jag är fullt medveten varför människor i min närmaste krets säger och gör som de gör så blir jag ju fortfarande sårad, arg, ledsen och besviken när det händer igen och igen. Och det har jag rätt att vara, och det blir jag naturligt vis, för att snabbt gå tillbaka till förebildsjaget. 

Men nu, när läkningen börjar och situationen är på väg in i en bättre fas kommer förstås allt det där jag hållit inom mig så länge. Huset är min borg, mitt hem och min trygghet. Staketet är ett genomskinligt nät. Det är inga oöverstigliga murar, för jag varken kan eller ska stänga in mina känslor för länge – och det är bra. För så länge vi fortfarande ser de arga björnarna där ute kan vi fortfarande se och lösa problemet. Vända tillbaka björnarna och få dem lugna och harmoniska igen. Så nu möter jag mina björnar, tar mig igenom dem och förhoppningsvis får dem med mig istället! Kanske kan jag muta dem med lite blåbär på vägen 😉

Puss å kram <3