Det där med balansen och att bromsa i tid…

0

Livet rullar på, lite för fort ibland och lite för långsamt ibland. Det är det där med att hitta balans. Jag jobbar ändå ganska mycket på att ha balans i mitt liv, jag har nämligen en tendens att jobba lite för mycket och lite för länge.

balance

För snart tre år sedan gick min lillebror bort, två månader innan hans 37.e födelsedag. Han hade varit dålig till och från i många år, med en ryggsmärta som trots flertal operationer inte gick att fixa. Med otaliga operationer och smärtor kommer morfin och tabletter, och med det kom ett missbruk av smärtstillande. Hans kropp orkade helt enkelt inte mer. Just när han gick bort hade vi som stressigast på mitt jobb. Chefen fyllde 40 och åkte till London, ägarna till hotellet satt i möten de två första dagarna, sen drog de till Danmark. Själv var jag kvar som konferensansvarig och hotellchefs-stand in. En fyra-dagars konferens med ett gäng på över 70 pers plus alla andra konferenser och verksamheten. Behöver jag säga att det inte fanns tillfälle att sörja? Jag fick inte ens frågan om jag behövde en dag hemma. Tvärtom blev det 10-timmars arbetspass.

På lördagen började mina arbetskamrater starkt ifrågasätta om jag skulle vara kvar på jobbet eftersom jag såg ut som en grå skugga. Men det fanns ju ingen annan att sätta in… Den lördagen jobbade jag från 7 på morgonen till 22.45 på kvällen, då skickade min kollega hem mig eftersom inte ena ägaren som kommit för att hjälpa till hade vett till det. Jag visste att min chef skulle vara tillbaka på onsdagen efter sin Londonresa och jag behövde bara härda ut till dess. Min rygg värkte så kopiöst att jag varken kunde sitta eller stå och jobba, det fick bli en kombo vid skrivbordet när jag inte sprang runt bland konferenser och lunchgäster. Måndagen och tisdagen förstod jag att jag hade feber när jag kom hem från jobbet, så jag lade mig direkt och sov, det fanns varken tid att sörja eller tid för familjen. Min man var urförbannad och såg väggen komma, själv ville jag bara hålla ihop tills chefen kom hem.

Onsdag morgon hade jag 40 graders feber och fick hälsa chefen väkommen hem med att sjukskriva mig. Ryggen höll på att gå i bitar och febern ville inte ge med sig på hela veckan. På måndagen skickade min man mig till läkaren efter att ha talat om för mig att det fanns ingen låga kvar i ögonen. Jag blev inlagd på akuten direkt med åt helsikes för hög sänka. Det togs mängder av prover men de kunde inte lista ut vad det var, det blev en penicillinkur som skulle ta det mesta tills de klurade ut vad som var fel. Min man pendlade mellan jobbet och mig, hem till barnen och hundarna, tillbaka till mig med barnen så att vi fick lite tid ihop. Jag tror inte han sov så mycket under den där tiden, stackarn.

Själv var jag faktiskt ganska lugn hela tiden. När jag blir sjuk vill jag sova, det är det som hjälper mig att bli frisk. Jag drar ihop mig som en liten skalman och försvinner in i läkning. Jag förstod faktiskt inte hur sjuk jag var förräns senare. Tillslut konstaterades det att jag hade njurbäcken-inflammation, de förstod inte hur proverna inte visat något från början, själv förstår jag att kroppen helt enkelt bara satte stopp!

duva

 

 

 

 

Jag orkade faktiskt vara med på lillebrors begravning i kapellet, det betydde så otroligt mycket för mig att få vara där och stötta min mamma. Sen var  jag sjukskriven två veckor, två välbehövliga veckor där jag fick tid att värdera och omvärdera vad som är viktigast. Jag såg en skugga av mig själv i spegeln och det gjorde mig ganska chockad faktiskt, hur man kan tappa all färg och lyster, bli 5 år äldre på en vecka.

Jag kan fortfarande fastna i jobbet ibland, men jag har mer koll. Jag vet att om det varit en full vecka är det inte läge att planera in saker på helgen också. Om jag inte fattar det själv så tittar min man på mig och frågar om vi ska ta en ny vända till lasarettet, och då går ju budskapet fram förstås…  Jag gillar att leverera på jobbet, jag vill göra saker färdigt och ha koll, men inte till vilket pris som helst. Min och familjens hälsa går före, och ingen är oumbärlig. Hade jag brutit benet så hade de ju faktiskt fått stanna hemma från den där Danmarkresan eller fixat in någon annan. Det finns lösningar på det mesta och man är faktiskt inte oumbärlig – ta med dig det. Fråga dig samtidigt om det någonstans är du själv som kanske tycker om att vara oumbärlig och den där som fixar allt – priset kan vara väldigt högt!

Nu är vi inne i jultider och vi vill så mycket. Vi vill pyssla, ha glögg fester, gå på julfester med jobbet, vänner och släkten. Det ska pyntas och bakas, luciafirande, årsavslut på jobbet m.m. Även om nästan alla saker är roliga blir även roliga saker stressande när vi aldrig får stanna upp och landa i oss själva. Fundera på om det är något du faktiskt kan välja bort, om det så är att köpa en färdigkokt julskinka och lussebullar från bageriet. Välj det du absolut inte kan tänka dig att vara utan, det andra kan du göra nästa år. 😉

Själv är jag hemma med halsont och världens förkylning. Och nej, jag tänker inte stiga upp och åka två och en halv timme till ett möte som börjar kl. 8 imorgon även om jag inte har feber idag. Jag inser att jag faktiskt inte orkar och att jag inte är pigg nog än. (och dessutom får jag inte för maken ;-).

Var rädd om dig. Den bästa julklappen du kan ge till din familj är en pigg och glad du. <3julklapp

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke