Ännu en flyttfågel har lämnat boet…

0

För snart en vecka sedan var det dags för dotter nummer två att lämna boet, 45 långa mil bort. Med äldsta dottern fick vi smekmånad då hon först bodde i samma stad i två år innan hon flyttade uppåt för studier, nu blev det så definitivt direkt.

Som två superkvinnor fixade vi detta själva, dottern och jag. Jag hämtade stora släpet, vi kavlade upp armarna och bar ut grejerna och lastade på. En fibromamma och en finlemmad dotter. Tog en sista koll runt i huset innan det var dags.
Jag kunde se hur jobbigt det var att säga hej då till våra tre pälsklingar, särskilt den lille korven som hon gärna packat med sig om hon fått. Sen bar det av!

Jag måste säga att det gick fantastiskt bra att köra, det var lugnt på vägarna och vi slapp hetsen. Lite mat halvvägs, samtal hela vägen för att liksom suga ut det sista. Ni förstår, min dotter och jag har ett speciellt band. Hon är min motpol och mitt ankare i livet. Med sina 22 år är hon en gammal själ och (oftast) klok som en bok. Vi tänker och känner likadant, där jag saknar svar har hon dem och tvärtom. Jag kommer att sakna våra existentiella samtal på helgmorgnarna när vi hade tid att grotta ner oss i teorier och tankar.

Väl framme i huvudstaden väntade pojkvännen och blivande sambons föräldrar med en fantastisk middag och ett glas rött, jag kan lova att det satt som ett smäck efter 6 timmars bilkörning. Trots att timmen var sen hann vi med en liten kik på nya lägenheten där de nu bygger sitt första bo, fantastiskt öppen och fin!

Lördagsmorgon och frulle sen körde vi igång. Det gick så himla smidigt eftersom deras kompisgäng mötte upp och hjälpte till. Redan kl 11 kunde jag lämna släpet på macken. Jag lovar, det var sååå värt att betala lite extra för att slippa köra det heeeeela vägen tillbaka ;-). Sedan hjälptes vi åt att packa upp i köket, handla lite så de hade frulle till nästa morgon och städa av det värsta. När det närmade sig lunch och ungdomarna skulle hämta pizza kände jag att det var dags. Hon hade alla vännerna runt omkring sig och massa härligt småplock att pyssla med för att forma ett hem. Jag var faktiskt rätt lugn då, vi kramades åter igen läääänge innan jag satte mig för att påbörja den långa bilkörningen hem.

Jag hann faktiskt ända till Norrköping innan verkligheten kom ikapp mig. För när jag tänkte på det tomma rummet jag skulle komma hem till kom tomrummet i hjärtat med full kraft. Jag grät. Jag grät, hulkade och snorade i fyra timmar. Och så fort jag hämtade mig började det om. Och jag tänkte att det måste få vara så, det måste få komma ut, lämna systemet. Så jag grät!!
Det enda kruxet var att jag någonstans däremellan behövde stanna och gå på toaletten… Som tur var lös en härlig vårsol och jag kunde dölja mina svullna ögon bakom stora solbrillor.

Efter att ha passerat Jönköping började jag få ordning på mig själv. Jag tänkte nämligen på våra två killar vi ”adopterat”, våra två ensamkommande ungdomar som vi tagit till oss. Tänk att deras mammor fått skicka dem till ett främmande land, på flykt och utlämnade till andra människors välvilja! Hur orkar de? Så med tanke på att min dotter mår fantastiskt bra, är sambo med sin pojkvän sedan 5 år tillbaka och endast är en tågresa bort, ett telefonsamtal nära, så kändes det plötsligt helt okej. Trycket i hjärtat lättade och när jag äntligen kom hem och kunde krypa upp i min mans famn kändes det helt okej, tomt..men okej. Extra tomt blev det eftersom yngsta dottern var på konfirmationsläger och inte kunde pussas på. <3

Vi börjar vänja oss så smått att vara borta från varandra, men mobilerna går varma ett par gånger om dagen och så hoppas jag det förblir. Jag är så otroligt stolt över att denna lilla känsliga fågel tagit ett så stort steg och utmanat sig själv, att de skapar sina egna liv nu. Men vi kommer alltid att vara nära i tankar och hjärta och det duger fint åt en mamma <3

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke